Renens lillebror

Möte med renens lillebror

ATT FÅ SKIDA UT PÅ FJÄLLET EN VÅRVINTERDAG TILLHÖR LIVETS HÖGTIDSSTUNDER. ATT MÖTE LJUSET, ATT FÅ UPPLEVA TYSTNADEN OCH KÄNNA FRIHETEN. DET ÄR NÅGOT MAN LÄNGTAR TILL VARJE ÅR. IBLAND KAN DESSA VIDUNDERILGA SKIDTURER ÄVEN BJUDA PÅ MÖTEN MED NÅGON ELLER NÅGRA AV DE VARELSER SOM LEVER HÄR UPPE ÅRET OM.

Att få skida ut på fjället en vårvinterdag tillhör livets högtidsstunder. Att möta ljuset, att få uppleva tystnaden och känna friheten. Det är något man längtar till varje år. Ibland kan dessa vidunderliga skidturer även bjuda på möten med någon eller några av de varelser som lever här uppe året om. De senaste veckorna har jag, nästan varje gång jag skidat ut på fjället, sett deras spår. Likt små, parallella pärlband, har de draperat snötäcket. Tittar jag efter lite mer noggrant, märker jag att i bägge ändar syns ett litet runt hål som ett slags spänne på dessa spårhalsband, tillverkade av en av fjällets märkligaste innevånare, fjällämmeln eller renens lillebror, som han även kallas. Att det är just han ser jag på avtrycken. Han travar. Han hoppar inte jämfota som de andra gnagarna gör. Då och då talar han dessutom mer burdust och tydligt om att, även om han är liten så blir han ilsken om någon kommer honom för nära. Han är vacker i färgteckningen.

Nyanser av gult, brunt och svart, som i detta snölandskap, avslöjar honom på långt håll. Hans färger är mer avstämda till barmarksperioden här på fjället .Men kanske är färgerna en varningssignal för hans fiender, och de är många. Fjällämmeln är kanske inte direkt giftig men förmodligen ganska oaptitlig. Precis som näbbmusen ratas han av de flesta. Visserligen blir de ofta ihjälbitna utan att bli uppätna, en klen tröst, men angriparen gör nog inte om misstaget, vilket då gynnar kommande generationer näbbmöss och lämlar.

Vissa år möter man, som sagt, ofta denne fjällets lille matresurs, ty, trots varningssignalerna finns de ändock de, framför allt med fjäll i namnet som t.ex. fjällvråk, fjällabb, fjälluggla och fjällräv, som tycker fjällämmeln smakar gott. Just fjällräven är nästan helt beroende av denne gnagare. En­dast under de s.k. lämmelåren, då fjället myllrar av gulbrunsvarta, ilskna varelser, föder rävarna valpar. Åren dessemellan, när fjället tycks ligga tomt på smådjur, avstår rävarna ofta att repro­ducera sig.
Tidigare, när vi hade mer gott om de stora rovdjuren, levde fjällräven även på resterna från deras byten, men nu är lämlarna ett måste för rävarnas överlevnad. Att lämmelåren dessut­om blivit alltmer oregelbundna gör det ännu svårare. Jag hoppas bara, där jag skidar fram och med jämna mellanrum blir utskälld, att vi äntligen går mot ett bra lämmelår. Det behöver våra fjällrävar.

Text: Ingemar Lind