Vårvinter och det fascinerade Fjällripspelet

"Here comes the bride" knarrar det bortifrån stenen. Där uppe tronar fjällriptuppen, eller "Skarven" som han kallas här i Härjedalen. Klart vit mot den mörka stenen. Ännu har han inte fått några gråa stänk i fjäderdräkten. Men det dröjer inte länge till. De röda ögonvalkarna som ibland i det tidiga morgonljuset  lyser likt röda rubiner är säkert ett tecken på upphetsning.

Det svarta tygelstrecket  mellan ögat och näbbroten liknar mer en skugga än en riktig färgteckning  när jag tittar på honom genom kikaren. Det är vårvinter nu, en årstid som kanske endast finns här till fjälls och äntligen även dags för fjällripspelet. Speciellt om det är vindstilla och någorlunda ljumt i luften. Blåser det allra minsta tappar han liksom lusten. Undrar förresten om Wagner, om han någonsin varit till fjälls, fick inspirationen från just fjällriptuppens kärleksyttring. ”Here comes the bride”, just så som brudkören ur Lohengrin, låter den spelglade riptuppen. Samma, oftast just samma rytm.

”De röda ögonvalkarna som ibland i det tidiga morgonljuset
 lyser likt röda rubiner är säkert ett tecken på upphetsning.
Blåser det allra minsta tappar han liksom lusten.”

Han är märkligt väl anpassad till detta landskap, ”skarven”. Samma ändamålsenlighet som hos fjällräven. Här, ovan trädgränsen, har de sin nisch. Här lever de sida vid sida mest hela året. Det är inte ofta de beger sig ner mot skogslandet. Nej, kyla och, mestadels, hårt väder tycks vara deras melodi. ”Here comes the bride” knarrar han igen och får svar långt bortifrån. Reviren tycks nu vara tydligt inmutade. Endast i undantagsfall sker något övertramp som resulterar i en vild jakt bort över fjällsluttningen. Men snart nog är han tillbaka på sin sten och sjunger sin kärleksförklaring till hönan som går en bit därifrån. Någon gång lämnar han sin sten och skrider närmare sin utvalda som, mestadels, letar föda dessa sagomorgnar när landskapet liksom skiftar i alla färger.

”Är han nu riktigt i tagen börjar han, på något lämpligt ställe,
krafsa i backen, samtidigt som han oupphörligt
småknarrar, 
likt en liten motor.”

Är han nu riktigt i tagen börjar han, på något lämpligt ställe, krafsa i backen, samtidigt som han oupphörligt småknarrar, likt en liten motor. Entonigt och uppfodrande. Det är på något av dessa ställen han vill att hon skall reda sitt bo. Men det lär nog dröja ännu ett tag, även om ljuset tilltar för varje dag. Från Svanåkläppen ser jag nu solen stiga upp över Anåfjället. Det var precis ett år sedan senast. Vi går mot vår här i Tänndalen i västra Härjedalen.