PÅ FJÄLLET MED TRAILSKOR

EFTERMIDDAG I MITTEN AV AUGUSTI. SOLEN VÄRMER FORTFARANDE NÄR JAG CYKLAR HEM FRÅN JOBBET. JAG HAR LÄNGTAT EFTER DEN HÄR STUNDEN HELA DAGEN. BYTER OM OCH TAR NÅGOT ATT ÄTA INNAN JAG SÄTTER MIG I MIN GAMLA VOLVO. DEN ÄR ALLDELES VARM AV EFTERMIDDAGSSOLEN OCH LUKTAR GAMMAL BIL SOM EN VOLVO 850 KAN GÖRA. KOPPLAR I LÅTEN ”FIELDS OF GOLD” MED ”STING” OCH KÖR IVÄG.

Foto: Jocke Lagercrantz Text: Johanna Åström

 

Framme vid fjällparkeringen i Hållan drar jag på mig löparryggan för att ha någonstans att lägga mobilen i. Jag hittar en kvikklunsj, Norges motsvarighet till kexchoklad, som legat i bilen och blivit sådär härligt mjuk av värmen, den får också följa med. Vatten kan jag dricka i någon bäck om jag blir törstig. Det är varmt i luften och helt tyst ute. Jag springer iväg. På kroppen har jag endast tunna shorts och en sporttopp, dels för att det är varmt men även för att jag gillar känslan av vinden direkt mot kroppen. På fötterna har jag ett par lätta trailskor med extra tunn sula, det gör att jag känner marken bättre. Springer uppför backen som leder mig upp på fjället. Det går tungt i början. Det gör det alltid första kvarten, så jag blir inte orolig. Det kommer ge med sig. Väl uppe på fjället ser jag mig omkring. Tittar jag bakåt ser jag Funäsdalen, byn som vuxit sig stark hos mig under de tre senaste åren jag haft förmånen att bo här. Framför mig har jag Skarvarna. Jag ser vidder av myrmark, fjällblommor och långt borta skymtar grannlandet i väst. Ju längre jag springer, desto lättare blir stegen. Det är inte jobbigt längre. Fötterna trippar fram. Det enda jag egentligen fokuserar på är vart nästa fot ska landa. Jag passerar Andersborg och fortsätter mot vindskyd-det vid Svalåtjärn.

Jag njuter.

Precis här vill jag vara just nu. Hela fjället för mig själv. Låta tankarna vandra fritt medan jag sätter en fot framför den andra. Vid Svalåtjärn viker jag av vänster och följer stigen mot Fjällnäs.

Jag andas.

Solen börjar sakta röra sig neråt och den ger med sig ett fantastiskt ljus. Jag måste kisa för att inte bländas. Nu går löpstegen av sig själv, jag tänker inte längre på var jag placerar mina fötter. Tar vänster vid stigkorsningen och fortsätter mot Tänndalen.

Jag känner lycka.

Vid en bro några kilometer fram kommer jag och tänka på kexchokladen som jag knökade ner i väs-kan. Jag rotar fram den och sätter mig på bron och låter benen dingla över vattnet. Kvikklunsjen är så varm att den kan efterliknas med chokladsås, men den smakar gott ändå. Jag kupar mina händer och släcker törsten med det kalla fjällvattnet.

Med ny energi springer jag vidare över fjället. Jag ser på klockan och inser att det redan gått två timmar. Hur kan tiden gå så fort? Jag löper några kilometer obanat med sikte på Skarvarna. Förbi de glittrande Anderssjöarna och förtrollande fjällbjörk-skog. Nu har solen gått ner helt och luften känns sval. Jag fortsätter stigen som tar mig tillbaka till bilen. Stannar en stund och ser mig omkring. Framför mig skymtar ljuset från Funäsdalen och bakom mig har jag Skarvarna. Vad som händer i livet kom-mer den här platsen alltid finnas kvar. Det gör mig trygg. Tänk att jag får uppleva allt detta och det enda jag egentligen behöver är ett par löparskor. En stund senare är jag tillbaka på fjällparkeringen där min gamla Volvo står och väntar. Tre timmar har jag tillbringat på fjället. Funderat på saker och hunnit få massor av idéer, samtidigt som det känns som att jag inte tänkt på något alls. Det är en märklig känsla, men härlig. Känner mig helt upprymd och fylld med glädje. Jag startar bilen, slår på låten ”Fields of Gold” och kör iväg. Känner att det inte finns någon bättre låt att relatera till i stunden.

För är inte fjället ett fält av guld, så vet jag inte vad.

Text: Johanna Åström
Foto: Jocke Lagercrantz