snoskidorgladje

Snö, skidor och glädje

JAG KÄMPAR PÅ MIG PJÄXORNA OCH STEGAR UT I SNÖN......

Foto:

Text: Nike Bent

som knarrar så där härligt under fötterna och kyligt återkastar solens gnistrande
strålar. Jag lägger ner skidorna i snön och stampar i. Jag har levt i Funäsfjällen i 35 år och det har alltid handlat om snön, skidorna och glädjen. Mina första staplande svängar svängdes i Tänndalen, Svansjöliften, där jag som liten hängde mest hela tiden. Pappa hade skidskola här och det blev en naturlig del av min vardag att jag och mamma tillbringade dagarna i backen med matsäck, sagor och äventyr. Den största skräcken var
branten i stora backen, ”superläskig – mycket bättre att åka i skogen!” Det var här grunden lades till min framtida karriär.

Jag hoppar på liften. Skidorna glider tysta i snön, liften rycker till och linan dras ut. Jag låter överkroppen hänga på stavarna, som står stadigt fastkilade på bindningen. Tankarna flyger, drömmarna svävar och jag bara är och insuper stunden. Jag kommer tillbaka till skolåren och kvällsskidåkning på Funäsdalsberget. Hemlisar i liften med kompisarna och susandet nedför backen, kanske inte så mycket på skär
alla gånger, men de blev bättre med tiden. Timglasskidan kom och det var här jag tog mina första svängar med denna nya, käftiga skida.
Skidan som man inte kundesladda lika bra med, skidan som gjorde det möjligt att åka precis så som jag alltid drömt om att åka.

Jag kommer upp på toppen av backen, knäpper pjäxorna och spanar ut över vidderna. Fjällmassiven sprider ut sig med snöklädda
toppar och nedanför mig är manchestern ett faktum. Först ut i backen! Det är precis så där lagom hårt i backen så att alla kan
få känna sig som världsmästare. Idag blir det en strålande dag. Jag tar ett stavtag, tar fart, hittar trycket på ytterskidan och klyver snön med stålkanten. Jag hittar positionen och leendet sprider sig på läpparna.

Som ungdomsåkare var jag duktig, samma årgång som en viss Anja Pärson. Jag tror att min styrka som skidåkare kommer
ifrån alla möjligheter som finns i Funäsfjällen. Jag åkte skogsskidåkning i Ramundberget, pumpade puder i Tänndalen, hängde med kompisar på kvällsskidåkningen på Funäsdalsberget och hade skolidrott i Tännäskröket. Allt detta i backen, utanför backen och djupt nere i snön.
Jag hittade på så sätt balansen, glädjen och styrkan att bli en skidåkare i världsklass.

Trycket i kroppen sprider sig, spänningen känns i magen och benen och skidan går från sida till sida under mig. Fartvinden kyler ansiktet och det är just fartvinden som jag hör när jag tar backen i rena skär. Den friska fjälluften sprider sig i näsan och jag tänker på alla backar som jag susat
nerför. Det känns så tydligt, borta bra men hemma bäst. Det är här jag hittar närheten till naturen och den där lyxiga pistningen som
bara gör jämna ränder av manchester. Det är här jag kan njuta av lättåtkomlig skidåkning på fjället, i pisten, i skogen och med
puder under skidorna. Här finns oftast skidåkning från sen oktober till maj och tänk vilka olika former av snö det är under en hel säsong
– alla med sin charm. Skidorna skär i snön och andningen börjar komma igång, skidåkningskondisen är inte vad den har varit.

Det var på Funäsdalsberget som min karriär som professionell skidåkning tog slut en tidig morgon i oktober 2009. Under ett pass av storslalomåkning kraschade knäet och det var slut trodde jag, men ack så fel jag hade. Det finns ju så mycket mer att hämta här bland
fjällen. Jag bromsar in vid liften och ser en liten figur som kommer
tultande emot mig med sin pappa i ett stadigt grepp – min egen Sol.
Nu börjar det alltså om, en ny generation med nya möjligheter. Det är dags för mig att duka upp smörgåsbordet som Funäsfjällen
kan erbjuda precis som min mamma och pappa gjorde för mig.
Foto: Björn Arnemo